Motiv

Trots att jag har nu varit sjukskriven i 9 månader så händer det hela tiden omvälvande och intressanta saker i mitt liv, och i min omgivning. 

Det senaste uppmärksammade tema har för min del varit - motiv. 

Motiv till varför vi aggerar eller reagerar på just de sätt vi gör. 

Runt omkring mig pågår utveckling. Inom mig också för den delen. Människor bråkar, krigar, ger sig på varandra, har åsikter ... I mitt stilla sinne undrar jag om alla gör som jag gör: varje gång någon säger eller gör något som gör ont i mig ställer jag mig frågan: "Varför reagerar jag på detta sätt?" Varför gör dina ord så ont i mig? Varför vill jag svara, försvara mitt agerande, eller slå tillbaka med något välriktat just mot dig? För min reaktion har ju ingenting med dig att göra, den pekar bara på att du har kommit åt något smärtsamt som jag borde titta närmre på. Utan att döma, utan att värdera - bara titta. 

När du ger ett råd till en medmänniska, är du säker på att du aggerar utifrån hennes bästa? Kan du vara säker på det? Eller har du annat motiv? Har du egna sår och ärr, egna programmeringar som automatiskt och obarmhärtigt slår till?

Jag har rannsakat mig själv ända ner i botten på mina egna sår, vanor, murar, försvarsmekanismer. Jadå, det finns massor av saker jag behöver få upp i ljuset. Min uppväxt, precis som de flesta andras, har gett upphov till beteenden som inte längre tjänar min utveckling. De hindrar mig från att bli så fri och så trygg i mig själv som jag önskar att bli. Jag snubblar och faller, lever inte upp till min egen etik- och moralkompass, men jag fortsätter att söka inuti. 

Jag dömer inte längre mig själv för mina fall.