Trots att jag har nu varit sjukskriven i 9 månader så händer det hela tiden omvälvande och intressanta saker i mitt liv, och i min omgivning. 

Det senaste uppmärksammade tema har för min del varit - motiv. 

Motiv till varför vi aggerar eller reagerar på just de sätt vi gör. 

Runt omkring mig pågår utveckling. Inom mig också för den delen. Människor bråkar, krigar, ger sig på varandra, har åsikter ... I mitt stilla sinne undrar jag om alla gör som jag gör: varje gång någon säger eller gör något som gör ont i mig ställer jag mig frågan: "Varför reagerar jag på detta sätt?" Varför gör dina ord så ont i mig? Varför vill jag svara, försvara mitt agerande, eller slå tillbaka med något välriktat just mot dig? För min reaktion har ju ingenting med dig att göra, den pekar bara på att du har kommit åt något smärtsamt som jag borde titta närmre på. Utan att döma, utan att värdera - bara titta. 

När du ger ett råd till en medmänniska, är du säker på att du aggerar utifrån hennes bästa? Kan du vara säker på det? Eller har du annat motiv? Har du egna sår och ärr, egna programmeringar som automatiskt och obarmhärtigt slår till?

Jag har rannsakat mig själv ända ner i botten på mina egna sår, vanor, murar, försvarsmekanismer. Jadå, det finns massor av saker jag behöver få upp i ljuset. Min uppväxt, precis som de flesta andras, har gett upphov till beteenden som inte längre tjänar min utveckling. De hindrar mig från att bli så fri och så trygg i mig själv som jag önskar att bli. Jag snubblar och faller, lever inte upp till min egen etik- och moralkompass, men jag fortsätter att söka inuti. 

Jag dömer inte längre mig själv för mina fall. 

Det finns en fantastisk själ med oss här på vår vackra planet. Hon heter Byron Katie. Hon kallas helt enkelt Katie, och om man vill kan man beskåda hennes sessioner på både youtube och dvd. Dessutom har denna vackra kvinna skrivit ett flertal böcker. Hon gav upphov till en tankebearbetningsprocess som i folkmun kallas "The Work". I sin bok "Loving what is" (på svenska "Älska livet som det är") beskriver hon hur våra tankar skapar våra rädslor, vår stress, oro, ångest, sorg och depressioner. Vi tror nämligen per automatik på det vi tänker - trots att alla våra tankar skapats av andra. 

Under de senaste dagarna har jag återigen fördjupat mig i hennes bok. Jag läser ett avsnitt i taget och ser henne framför mig. Med kärleksfull utstrålning och ett leende tar hon sina medmänniskor i handen, kallar dem för Darling och Sweetheart, och hela hon bara ÄR kärlek. Precis sådan vill jag vara, eller bli. Jag jobbar med The Work och tar några små steg varje dag mot Loving what is. Verkligheten är ju som den är. Det är våra tankar om hur den borde vara istället som skapar vårt dåliga mående. 

Vi går alla igenom olika svårigheter i våra liv. Alla, inget undantag. Vi tycker oftast att just det vi går igenom är det värsta. Klart det är - det är ju vårt! Vår resa, vår kamp, våra svårigheter. Sorg är en av dessa som vi alla upplever någon gång eller många gånger i våra liv. När vi sörjer vill vi att det ska ta slut, att vi ska må bra igen, att det vi sörjer ska bli som det var, att det ska komma tillbaka. Vi kämpar mot verkligheten och vi gör ont, så ont att det känns som om själen ska gå i små bitar. 

Det finns ingen quick fix för sorg. Inget som snabbt kan få den att försvinna. Det finns ingen skala heller. Vi vet ju inte hur den andre känner, hur ont denne gör inuti. Det går inte att säga att det är lättare eller att det går snabbare att sörja ett älskat husdjur än en älskad människa. Vi har alla full rätt att känna precis det vi känner. Utan pekpinnar eller "ta dig i kragen" attityder. 

Den enda väg ut ur sorgen är acceptans, tolerans och tid. Och massor av kärlek från andra medsjälar. 

När man på så sätt har kommit ut på andra sidan så känner man inget annat än kärlek och tacksamhet för det vackra som varit. 

Jag har sörjt en hel del i mitt liv: min älskade mormor, mina kärleksrelationer, livet med mina barn som bodde långt ifrån mig, mina ofödda barn som valde att gå tillbaka hem, mina drömmar om framtiden. 

Idag känner jag bara kärlek och tacksamhet. För all omsorg jag har fått, för alla vackra stunder, kärlek, lärdomar och insikter. För att jag fick förmånen att ha dessa själar i mitt liv. Och jag älskar dem alla utan förbehåll. 

Min mormor var en klok kvinna. Många mormödrar blir det, eftersom livet gärna serverar insikter på löpande band. Hon har upplevt allt från fattigdom, krig, totalitär regim, välstånd, hårt arbete, handikappat barnbarn - massor av saker som bidrar till ens visdom. Hennes klokhet fick jag allt som oftast serverad i form av tjeckiska ordspråk eller talesätt. Hon kunde nog hundratals sådana - och som sagt, de flesta var egenupplevda. 

Jag har genom året kommit att uppskatta dessa mer och mer. Ibland återspeglar de så fantastiskt bra det jag upplever själv, ibland är de världens sätt att se på saker som jag inte riktigt kan hålla med om. Men de manar alltid till eftertanke. 

Häromdagen talade jag med en kär vän och fick då höra följande engelskt uttryck: "What you see is what you get" eller "Du får det du ser". Det är ett sätt att tala om för andra att man inte förställer sig, inte ljuger eller låtsas vara något man inte är. Det låter ju bra, eller hur? 

Men sen började jag tänka (vet inte var jag har fått den ovanan ifrån :)) och insåg att talesättet är helt - orimligt. 

Vad jag ser är ju på intet vis samma sak som talaren ser, eller som vem som helst annan ser. Vi ser ju alla olika saker, beroende på oss själva. På vår egen ryggsäck fylld med erfarenheter, programmeringar, blockeringar, föreställningar och förväntningar. Om 100 personer ser mig så ser de 100 olika Veronicor. 

Därifrån var steget inte långt att inse att det är precis så det är. Vad jag än tror att andra människor ser så är det min bild av mig själv, inte deras. Alltså är det helt omöjligt och helt onödigt att ens försöka anpassa sitt sätt att vara efter någon annan, eller tro att de ska uppfatta det jag vill eller önskar. 

"People will love you and people will hate you - and none of it has anything to do with you. Their battle is never with you, it´s with themselves." Abraham Hicks

Däremot är jag en stark anhängare av Moder Teresas synsätt: lev i och med kärlek. Till både dig själv och dem du möter. 

Då räcker det med att du är precis som du är.

Har du någonsin betraktat en å, en flod, eller en bäck? I Tjeckien levde en gång en mycket begåvad kompositör som skrev en symfoni om vår vackraste flod - Moldau. Genom musik och toner lyckades han förmedla - känsla. Flodens framfart genom dalgångarna, från den lilla källan till en mäktig flod i Europas hjärta.

Jag sitter och lyssnar på symfonin och inser att den egentligen handlar om livet som sådant. Från en liten parvel som skuttar och hoppar, helt ren och kristallklar, som växer sig större och större, samlar på sig både det ena och det andra, till en väldigt lugn magnifik ström som förenas med en annan flod, eller med havet. I ett evigt kretslopp. 

Precis som vattendrag måste vi människor ibland spränga vår väg igenom bergsmassor, med floden gör det på ett otroligt taoistiskt vis: minsta motståndets lag. Och ändå kan den urholka den hårdaste stenen. Ibland är terrängen lättsam och det är bara att flyta på, ibland kommer branta landskap som vi rusar igenom med andan i halsen. Och ibland måste vi ta det så lugnt att vattnet blir nästan stillastående. För att samla kraft och energi till nästa etapp på vår väg. 

Han var en klok man, Bedrich Smetana. En mycket begåvad man. Jag är säker på att han såg allt jag kan se och lite till. 

När livet bjuder på motstånd kan det vara så att det bästa är att tillämpa minsta motståndets lag. 

Att bli som vatten.

Egentligen var de två sista dagarna lite märkliga. 

Veckan efter supermånens framfart talades det mycket om solstormar som ruskade om våra energier. Och söndagen efter, den 14 september 14 skulle vi rösta.

När man förstår att energier påverkar oss mer än vi anar så kan man se att det var upplagt för en intressant dag. Jag frångick mina principer att inte ta in en massa negativitet i mitt system och tittade på halva valvaka. Jag mindes med lite nostalgi den tiden då Miljöpartiet var nybildat och vi satt uppe hela nätterna för att se om vi hade tagit oss in i Riksdagen. Hur vi firade, åkte på kongresser, kämpade mot besprutning av banvallar eller chockade journalister med bara fötter och små barn i talarstolen. Jag levde intensivt för politiken på 80-talet. Innan insikten kom: det är inte så vi kan förändra världen. Hade det gått så hade den blivit förändrad redan vid Kristi födelse. Det är genom icke-kamp, genom kärlek, tolerans och förståelse vi kan skapa en förändring. Where attention goes, energy flows. 

Valet i sig var det märkligaste i Sveriges politiska historia (på tal om energier). Även människor i min närhet betedde sig på olika sätt märkligt i mina ögon. Men jag vet att var och en har sin egen norm, att allas beteende är fullkomligt logiskt i deras värld, och ingenting jag brukar hänga upp mig på. 

Idag kom jordbävningen i Sundsvall. 5,1 på Richterskalan. 

Jag förstod att min egen jordbävning i form av olika känslor var ett resultat av många olika faktorer, och jag har naturligtvis min egen väg ut ur jordbävningen. Ibland måste man riva några murar för att se det vackra som finns inuti, för att släppa själen fri. 

Precis som Lao Tzu beskrev i sin berömda berättelse om den skadade sonen: vi vet ju aldrig i samma stund vad de prövande händelserna i vårt liv kan egentligen ha för inverkan i det långa loppet. Allt sker av en anledning - och vi växer. 

Sometimes when things are falling apart they might be actually falling into place <3

Vår nya blogg lanserades idag. Om du fokuserar på den ska vi försöka att hålla dig uppdaterad. Du kan läsa nya inlägg i denna blogg via RSS feed.